En gammal känsla men ändå annorlunda
I natt är det första gången på ca två veckor som jag inte känner någon vidare livslust. Det är inte så att jag vill dö, absolut inte. Jag har inte alla de gamla tankarna på hur jag bara vill slut på alltihopa här och nu. Det är bara allmänt jobbigt.
Saknar någon att prata med just nu... Någon att krypa ihop i famnen hos och gråta ut...
Men som vanligt är jag ensam här i sängen.
Snälla snälla kan inte någon bara komma hit och hålla om mig en stund...?
