i natt funderade jag en hel del på ett samtal jag och S hade för nån vecka sedan... ämnet var gud
det skaver lite i mig när jag tänker på honom (om han ens är en han, hur vet vi egentligen?). när jag va liten trodde jag på honom för han var mitt ända hopp om överlevnad och jag bad till honom varje dag och inte sällan flera gånger om dan. men det blev bara värre och värre. jag försökte vara en god människa för att få hans hjälp och vägledning. jag vet inte hur många kränkningar och slag jag tog emot och bara "vände andra kinden till" som det står i bibeln. men det känndes bara som han struntade i mig. jag sliter fortfarande med att vara en bättre människa men jag vet inte varför... det dödar mig. om det finns nån gud nån stans så helvete heller att han gillar mig.
jag kämpar å kämpar med det blir bara värre å värre ju mer jag försöker.
jag respekterar er som är troende, verkligen, men jag känner mig galet sviken av er så kallade gud.
jag ville bara få lite andnings utrymme, är det för mycket att begära? jag böna och bad om att få lite ork och vägledning men vad fick jag? slag. jag känner mig riktigt sårad av er "gud" jag gav mitt allt för honom och han lät mig falla pladask ner i skiten medans han står breve och tittar på och skrattar.... det kanske är för att jag är bisexuell? han tycker väll att det är en synd att vara det? men ändå var det ju han som "skapade" mig. och ändp säger han att vi ska acceptera och välkoma alla. hur är det egentligen?

förresten är jag väl mer lagt åt det andra hållet. jag tror på fakta. big bang u know. känns mer logiskt för mig.

och om han nu finns....
var är han då när man behöver honom som mest?
han ska väl alltid ställa upp?
det är väl därför han "finns"?
...eller?